.

Jag är en fejkad människa?

Ja, middag ute tillsammans med min ”dejt”. Det var trevligt och senare gick vi hem till honom. Han försökte kyssa mig och dum som jag är så vände jag bort huvudet, haha alltså stackars kille. Jag vet inte varför jag gjorde det och vad det är som spökar. Jag sov över där, det blev lite stelt i sängen och han försökte lite smått men fattade väl att jag inte ville. Vad elak jag är, och även om man kan tro det, så kör jag inte med något "spel". Hoppas att han inte tror det, jag vill bara inte förhasta mig. Samtidigt kanske han tröttnar och jag vet inte om jag skulle gråta floder över det. Skulle känna som om jag vunnit, en seger. Med tanke på mitt bagage skulle en lättnad ske, jag skulle nog väga några kilo mindre.

Ja det är tragiskt.

Kan se mig själv i framtiden, runt 30 år och jobbar häcken av mig. Bo i fin lägenhet inne i stan. Vänner kommer på besök, vi lagar mat och går ut och har roligt. Mina vänner återvänder hem till en varm säng där deras karl väntar. Jag återvänder till en sval säng, där ingen väntar. Jag ser det ändå som något fint, rogivande. Men frågan är hur pass lycklig man är. Jag är så trasig inombords, inte som något psykfall och inget man skulle märka. Om man inte kommer mig riktigt när…och vem vill avslöja att man är trasig? INGEN.

Därför gillar jag inte förhållande, jag avskyr det.  Tror inte det kommer hjälpa mig att gå till en kurator. Eller är det bara så att jag motarbetar mig själv som gör att det inte kommer hjälpa? Jag är så lost. Jag är annars hyfsat förnuftig, vettig eller vad man nu vill säga. Men inte när det rör det här. Ja återigen, så tragiskt.