.

Går ut genom dörren och känner stress, eftersom bussen skulle lämna hållplatsen inom fem minuter.

-"Hej"

-"Hej" säger jag tillbaka utan att lyfta blicken, eftersom jag var så stressad. Sedan kommer jag på mig själv att jag inte ens vet vem jag  hälsat på, känner igen rösten och var bara tvungen att backa tillbaka några steg för att se vem det var. En tanke i mitt huvud var att att jag stött på honom på krogen men hinner slå bort tanken lika fort. Skulle antagligen vara lite för pinsamt.
En kille från klassen är vad jag ser, fick ursäkta mig och beklaga mig lite hastigt över att jag är stressad eftersom bussen snart skulle gå. Jag erkänner för mig själv när jag lämnat jobbet att jag gillar hans leende.

Gillar hans leende, haha jag håller verkligen på att flyta ut i havet. Tror jag börjar bli kär i kärleken. Eller kallas det att vara desperat? Hittar ju för fan fina saker hos alla människor.
Nej, desperat är det sista jag är...faktiskt.
Men mina tankar är allt bra knasiga.