Jag är överlycklig. Okej kanske inte för egen del utan för en kompis skull. Hon är med barn- igen. Det har hon försökt att bli i över ett år tror jag. Inte bara hon väntar barn, även en till vän. Jag har dessutom en tredje vän som nu idag (igångsättning senast idag) fått sitt första barn. Det jag vill komma till är hur fan alla bara trycker ut ungar? visst är det roligt men samtidigt skrämmande för egen del. Jag ligger så långt bort från dessa tankar jag bara kan komma. Jag har bara en utbildning i sikte för att jag vet, gör jag det inte nu så kommer det inte bli av. Skulle jag skaffa barn nu vet jag inte om jag skulle orka studera vidare. Är ju inget big fan av dagis och liknande så att hitta en karl som har samma värderingar måste först ske. Hur som helst så vet jag att jag tänker rätt men ändå känns det fel.
Jag funderar ibland på om jag någonsin kommer vilja ha barn, kanske jag sätter mig själv före och inte vill att jag själv ska komma i 2:a hand? Jag älskar barn, det handlar inte om det. Men tänk om jag börjar närma mig 40 och tänker likadant. Det skrämmer mig, det skrämmer mig att jag kanske inte hittar en kille med samma värderingar om barn uppfostran och allt det där. Jag vill inte ha en mesig kille som vill packa på ungen feministiska skitgrejer eller försöker få min dotter (tar det som exempel) att klä sig i gröna och blåa kläder bara för att. Vill inte ha någon hjärntvättad karl som säger att vi ska dela lika på barnledigheten och sådant tjafs. Jag vill bara inte.
Så många tankar om allt. Alla runt mig snackar om barn, barn och åter barn. Klart man påverkas och innerst inne längtar man tills man får egna barn. Men samtidigt är det så mycket som måste till för att det ska ske.
Jag måste hitta en man med samma värderingar och liknande åsikter. Skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon som ligger grovt på vänsterskalan. Jag har dessutom lite andra "krav", haha. Givetvis en gentleman och allt som hör till det. Gärna lite konservativ och bra jobb, ligger också högt upp. Han måste också vara lång, och inte som en pinne utan hellre fett än inget alls.
Det som är jobbigt är att jag först och främst måste bearbeta mitt förflutna innan jag ens kan ge mig ut och söka. Jag vet inte hur många chanser jag haft till att få ett trevligt förhållande. Men jag sitter på en spärr som gör att jag inte vågar, inte vill. Fast jag ändå vill. Haha….
Nej nu blev det ganska långt inlägg men i vilket fall vet jag nog en perfekt kille som passar in på allt det jag kräver. Dessutom vet jag att han är intresserad av mig. Så vi får allt se vad som sker i framtiden.
